.

Grönnackad lori som tamfågel

Grönnackade lorier är fantastiska som husdjur!!!!
Dom är också oerhört krävande!
Både i skötsel och i uppmärksamhet.

Dom ska ha färsk och fräsch nektar, minst två gånger om dagen. Precis som vatten och frukt. Dom är mer eller mindre hyperaktiva och oerhört sociala, vilket ställer en hel del krav på matte eller husse. 

Den andra biten som är än mer påfrestande, är bajset. Det är blaskigt, frätande, och det har en bra spridningsradie, och det sprids ofta!!  Det som går i fågeln där fram, kommer ut likadant därbak, med en frätande ingrediens som plus. Och det kommer ut med pauser på 3 minuter eller så. Beroende på hur du som ägare lär den, och när den äter. För det tar inte lång tid för lös föda, att ta sig genom kroppen på en så liten fågel, direkt efter intag.

Många är dom som kommit hit, i tron om att det kan väl inte vara så farligt, dom överdriver nog. Men ganska snart brukar frågan komma - Hur orkar ni? Sanningen är, att ibland gör vi inte det. Ibland drömmer jag om att få ha mattor och en fin, dyr soffa. Eller att slippa skura ett golv, åtminstone en enda dag. Men ... som sagt, jag har tagit  på mig ett ansvar, så det är inte så mycket att välja på. Våra fåglar är våra liv helt enkelt. Visserligen behöver man inte bli så extrema i sitt umgänge med fåglarna som vi är. Jag rekommenderar snarare att inte bli det. Jag anser att man bör ha två loris, en stor bra inredd bur, med stunder på dagen då dom är utsläppta under övervakning. Dom blir inte som våran Zorro riktigt. Men för fågelns skull, och din egen i långa loppet, så är det bäst. Lorier är lätta och tämja, och fortsätter ofta att vara det, trots fler inskaffade individer.

Skaffa dock inga mindre fåglar som sällskap. Våra grönnackade blir alldeles blodtörstiga, så fort dom ser en mindre fågel. Dom tillfällen vi haft hand om undulater, till semestrande bekanta, så måste vi stänga in dom i ett annat rum. Zorro och Charlie hade vid ett tillfälle lyckats slita av flera större stjärtfjädrar på en av dom små. Sen studsade dom omkring med dom i munnen och morrade och voffade triumferat. Stackars undulater.

En bra idé kan vara att skapa en fast plats ex. i stora rummet, dit fågeln snabbt kan ta sig när den blir nödig. Dom kan lära sig att hålla sig för att ta sig dit. Men en del av problemet är att när fågeln ska flyga, släpper den ofta av "barlasten". Den kan också lära sig att säga till när det är dags, så att du kan hålla den över ett lovligt ställe, eller ta den bort till "bajspinnen".

En liten detalj angående avföringen. Om du håller fler än två fåglar kan det lukta en aning. Inte om själva fågeln utan om bajset. Själv tyckte jag inte att det var något problem, förrän jag fick hem den fjärde fågeln. Då  upplevde jag lukten som störande, och blev tvungen att skrubba och skura oftare.

Fast våran lilla dam Jocke, hon är en expert på att gegga ner, så hon är rätt duktig på att "lukta" alldeles själv.

Men... arbetet är värt mödan tycker vi! Dom är fantastiskt roliga och underbara, att både "kacket", vattenkokandet och allt annat jobbigt är helt OK! Fast det är min mening, många har gett upp på vägen. Antar att man får ha ett ovanligt envist lynne samt ovanligt stort tålamod, och ja..inte vara pedant.

Man får tänka efter på hur mycket frihet i lägenheten man bör ge dom. För när du väljer att skaffa barn sådär några år senare.....ja....då kan det bli vissa problem med allt kacket på golvet. För fåglarna kräver att få det dom alltid haft.

Hemma hos oss har vi bara mattor på golvet när det kommer gäster. Annars är det en total omöjlighet!! Vi har pappersrullar i alla rum, samt blöta handdukar lite här och var. Det är ett måste!

Sofforna har det starkaste, tåligast, mest lättvättade tyget vi kunde hitta samt...det är UTBYTBART...vi har tre uppsättningar var till två tresittssoffor.

En annan sak jag vill göra loriägare uppmärksamma på.   Som jag skriver på sidan ALLMÄNT, så sover loris helst i hål i trädstammar. Därför, se till att din lori får en sovlåda! En bra lösning kan vara en "marsvinsigloo" av plast. Den är lätt att rengöra och mina fåglar har alla gillat igloona. Du kan också använda en kartong, den är kul att bita ner till beståndsdelar. Jag har gett mina både och faktiskt. Vilket har resulterat i att dom sover i plastlådan och leker och biter i kartongen. Till inredning i deras sovlåda har jag små handdukar och undulat-bo-byggar material, som jag byter mellan varven.

Jag brukar ibland ge dom resterna på en limpa, eller en brödskiva. Dom älskar att mala sönder dom till minimala bitar.

Tror jag läste på en dansk lori sida att ; En gång lori, alltid lori! Där måste jag nog hålla med. Dom är verkligen fantastiskt roliga och givande som vänner, och jag vill inte vara utan dom.

Loris vill gärna gå omkring och undersöka överallt, men håll dom under uppsikt. Nyfikenheten kan sätta dom i knipor. Som exempelvis ett toalettlock som inte blivit nerfällt kan bli ödesdigert, då dom inte kan komma upp ur den ifall dom trillar ner. Dom kan också få för sig att ändra lite på inredningen...varför inte en vit ojämn bård på väggen i golvhöjd...eller tugga ner husses nya växt till småsmulor? Om ni trodde att kaniner var dom enda som tuggade på kablar, då får ni snart tänka om! Zorro har förpassat mången datamus till datahimlen.

En av våra honor försvann vid ett tillfälle. Jag letade och letade, jag kunde ju höra henne någonstans. Efter lite spårning hittade jag den bosugna honan i datorns subwoofer. Det var ju ett så fint hål in....men det var värre med att kunna komma ut. Så nu vet matte precis hur man skruvar isär en subwoofer och hur den ser ut inuti. Ja..... det är mycket man inte riktigt tänkt på förrän gojorna kommer lösa.

Lamporna från 80- talet. Den där golv- lampan som har många och långa armar, om du har en sån, håll koll på att inte fågeln försöker klättra i den, den är hal och fågeln kan halka ner och hamna med huvudet mellan stålpinnarna och kvävas. En annan av våra fåglar försökte sig på det "stuntet". Tur nog så var vi alldeles bredvid och kunde rädda Aramis, samt förpassa lampan till grovsoporna.

Dom är läraktiga, när dom vill, dom är sällskapliga och riktiga små clowner. Deras upptåg och energi har i våran familj lett, inte bara till tandagnisslan, utan till ännu fler skratt.

Att vara pedant kan man definitivt lägga på hyllan, men av alla skratt och den tillgivenhet man kan få, så tycker vi att det miljoner gånger om är värt det!

Jag har nu haft grön-nackade som husdjur i ca 20 år. Det kommer nog att bli många år till. Förhoppningsvis med våran 14-åriga Zorro.

Man får heller inte glömma att lorin är känd som lite nypiga. Jag måste nog säga, att det inte har varit något större problem. Om man har lärt dom så förstår dom mycket väl, vad som är OK och vad som inte är det. Meeen...visst, det kan komma något "nyp" i stundens hetta ibland, när man leker, eller ve och fasa...när man tar på deras, observera deras, leksaker, men jag har aldrig upplevt det som något problem. Loris är eldiga och envisa! Det går att lära dom av med tjuvnypen till en stor del, men tyvärr slutar dom flesta aldrig helt, speciellt inte om det gäller "deras" saker. Dom är väldigt possessiva!
Underskatta inte heller kraften i deras näbb, jag lovar att det känns ordentligt!! Många av våra vänner kan skriva under på det, speciellt min mamma tror jag....hehehe men dom kommer inte att knipsa av en vuxen persons fingrar direkt.

Några gillar att vissla en halv melodi, där man ska svara med att fylla i den missade hälften, eller tvärtom. Ibland känns det som om dom kontrollerar vilken intelligens jag har, och jag förlorar alltid, det börjar med en enkel vissling jag ska upprepa, sen blir det mer och mer avancerat vart efter, för att till sist när jag misslyckas att hänga med, då visslar dom enkelt igen. Speciellt en fågel vi hade gillade den leken.

Loris är inte heller någon känd talarfågel. Av dom sju jag haft/har så är Zorro mästertalaren. Han talar, visslar melodier, härmar trasiga bilar m.m helt fantastiskt faktiskt. Han skulle nog överraska många uppfödare av loris. Han kan uttrycka känslor, och vad han vill. Vi tror oss ha räknat på 40 olika uttrycksljud och ord han använder sig av.

Två av dom andra fåglarna vi haft var inte alls pigga på att tala, Aramis och Charlie.

Jocke-Yoko som senast kom till oss, hon pratar även hon en hel del. Härmar både visslingar, ljud och ord. Tyvärr förstår vi inte allt hon säger, då hon ju har vuxit upp hos någon annan.

Men man kan inte räkna med att dom pratar. Det är helt individuellt. Fast när det kommer till loris, då är den roliga delen deras upptåg och energi.

(Det finns ingen fågel som man kan garantera kommer att prata. En del fågelsorter har dock lättare att härma oss. Men om du är ute efter en fågel enbart för att den ska prata, då får du nog tänka om, för även bland "pratarna" kan det vara individuellt. Tro mig papegojor har så mycket mer att erbjuda än att bara härma oss!)

Dom älskar att hoppa omkring med huvudet i ryckande rörelser. När en av dom rycker huvudet åt ett håll, så rycker den andra åt det andra hållet. Här gäller det att vara uthållig. Eller att ryckigt studsa upp och ner på pinnen samtidigt som dom snabbt slänger ut med vingarna åt sidorna, med ett litet voffande läte. Den varianten används också i försök att skrämma bort inkräktare, eller att mäta sig med varandra både som hot och i lek.

En variant av "chicken- race" har jag också sett. Dom springer rätt emot varandra för att slänga sig åt varsitt håll vid mötet, sedan drabbar dom samman i en hög av fjädrar och dun. Bitandes, rullandes runt runt som en brottningsmatch. Detta låter som ett allvarligt slagsmål, vilket det skulle kunna vara, men du märker skillnaden på både sättet att brottas och på hur dom låter. Leken innebär dock inte bara att ha kul, utan att säkerställa vem som är starkare också. 

I själva rangordningen, så gäller det att kliva på den andras stjärt och rygg. Den som har lyckats med det, och den andra finner sig i det, står högst i rang. 

Jag skulle inte rekommendera att ha en lori med någon mindre fågel. Tendenserna jag sett på mina grön-nackade har varit lagda åt det mer mordiska hållet.

En till sak man bör veta om loris, det är att dom älskar att bada! Sommartid badar mina fåglar en gång varannan dag. Vintertid kan det gå längre mellan gångerna, men även då badar dom rätt ofta.

Fågelsele? Vi har provat på våra fyra fåglar, jag kan garantera att det var inte populärt!! Det som hände var att dom allihopa trillade runt på rygg och energiskt började bita och försöka krångla sig ur selet. Alla vägrade att sitta upp, utan rullade runt och var rasande och panikslagna. Eller blev bara paralyserade, liggandes på rygg. Du kanske har andra erfarenheter från dina loris? Det här var iallafall min.

Ett fanatiskt intresse alla mina kära små vänner delar, är datorn. Varje gång jag sätter mig vid datorn så kommer hela bunten. Tangentbordet är klart roligast. Dom vägrar att sitta någon annanstans. Där ska det pillas på knappar och jaga mina fingrar, samt slåss med varandra, ingen ger sig. Den andra roliga detaljen på datorn är sladdarna, speciellt den som sitter fast i musen, den är ju lite tunn och mysig, lätt att klyva. Till sist, musmattan. Jag kan inte ens räkna hur många musmattor jag har fått köpa. Säljarna i affärerna tycker nog att vi är lite underliga, när vi står och pillar och drar i musmattorna innan vi köper dom.

Om du vill vingklippa din fågel. Gör det från det dom är små! Om den är vuxen när du vingklipper den, finns risken att den slänger sig ut från din axel och kan få skelett och ben skador. Sen tycker ju jag, att kapa inte alla fjädrar, utan enbart några få "speciella". Fågeln kommer då kunna dala ner mot marken någon meter bort. Inte störta rakt ner. Dessutom ser ju fågeln lite snyggare ut med någorsålunda hela vingar.  När det gäller småfåglar som grönnackade och bergloris finns ju också risken att man trampar på dom om dom springer på golvet, eller slänger upp en dörr.

Grön-nackade- och berg- loris har, liksom dom flesta andra papegojor, en fallenhet att ty sig till en person. Men det behöver inte alls vara så. Om båda i ett par engagerar sig i fågeln när den är ny, så kan båda bli lika viktiga för fågeln. (läs om våran lori Zorro, på bild nedan till höger). Båda fåglarna på bilden nedan, kom till oss när dom var små. Båda tyr/tydde sig lika mycket till oss båda.

En annan lustig sak våra fåglar har gemensamt: dom älskar blod!!
Riktiga vampyrer!
Dom letar sårskorpor som dom snabbt pillar bort och vill åt blodet!
Öronvax är en annan delikatess dom jobbar på att få komma åt.

Mina tankar när vi upptäckte det här är, oxhackarna!
Ni vet, dom där som inte bara äter parasiter på savannens djur. Utan också hackar upp sår medvetet, och håller såren öppna för att få dricka blod. Dom äter ju även djurens öronvax.

Så man känner sig nästan som en vandrande delikatessaffär.

Jag vet att många tror att hanfåglar tyr sig till människotjejer och fågelhonor till män. Tyvärr så måste jag nog säga, att det är en myt.
Visst är gojor intelligenta, men dom liksom hästar, hundar, katter o.s.v. som tyr sig till kvinna respektive man beror på prägel.

Fågeln präglas på kvinnoröster eller mansröster, under deras första tid med människor.

Jag vill också ta upp ett annat ämne som tycks vara hett i fågelvärlden
(och i andra djurvärldar).

Att göra sig av med sin älskade fågel.

När man älskar någon oerhört mycket, måste man ibland släppa dom ifrån sig.

Kan man inte längre uppfylla djurets behov. P.g.a. att man flyttar, får barn, blir allergisk  m.m. då är den sanna kärleken att låta fågeln komma dit där den kan få sina behov uppfyllda. Så länge man har en fågel är man skyldig att uppfylla dess behov, men om ändrade levnadsförhållanden, både för fågel eller människa, hindrar det, då ska fågeln byta hem!

Att behålla en fågel bara för att jag älskar den är fullkomligt egoistiskt!

Många skaffar djur av fel anledning, och behåller dom av fel anledning!

Att älska ett djur, och inse att djuret behöver mer än vad jag är kapabel att ge, det är höjden av att vara oegoistisk, och det är höjden av kärlek.